Föreställningen
Khon på floden
Vad khon är, varför maskerna är så viktiga, hur thailändsk klassisk dans skiljer sig från folkdans, och hur du ser ett kort utdrag på en middagskryssning utan att missa poängen.
Boka en plats på floden ↗Snabbt svar
Khon är Thailands maskerade dansdrama, framfört sedan Ayutthayarikets tid och inskrivet av UNESCO som immateriellt kulturarv 2018. Dansarna gestaltar avsnitt ur Ramakien, den thailändska versionen av Ramayana, utan att tala: en berättare eller kör bär orden, och dansarna bär historien i sina gester. På en middagskryssning ser du ett kort utdrag tillsammans med thailändsk dans, vilket räcker för att känna igen maskerna och rörelserna, och för att veta om du vill se en fullständig föreställning senare.
Ett dansdrama utan repliker
Khon växte fram som en hovkonst. Den framfördes traditionellt vid det kungliga hovet av män i masker, ackompanjerade av berättare och en piphat, den thailändska ensemblen av blås- och slaginstrument. Utövarna talar inte. I stället har khon sitt eget rörelsespråk, där bål, händer, armar, ben, fötter, nacke och huvud förmedlar betydelse, så att en skakning på huvudet betyder avslag tydligare än ett ord skulle kunna. Ombord på däck: håll ögonen på händerna och fötterna – det är där skådespeleriet sker.
Historien bakom varje scen
Nästan varje khon-föreställning bygger på ett avsnitt ur Ramakien, ett av Thailands nationella epos och den thailändska berättelsen av det indiska Ramayana. Rama I övervakade en version av den 1797, och hans son, Rama II, omarbetade delar av den för khon. Historien ställer Phra Ram, den thailändska Raman, mot Thotsakan, Lankas tioansikte demonkung, och Rama II:s khon-version ger en utökad roll till Hanuman, aphjälten. Handling är inte nödvändig för att njuta av ett utdrag, men att veta vem som bär vilken mask hjälper.
Att läsa maskerna
Khon-rollerna följer en lång tradition: hjältar, hjältinnor, otyg och apor. Otygen och aporna bär masker, medan de flesta mänskliga karaktärerna inte gör det, så en maskerad dansare på däck är vanligtvis en av demonerna eller en av Hanumans apor. Aprollerna är bland de viktigaste och kräver smidighet; khon-träningen börjar tidigt så att apdansarna kan klara de bakåtvolter som rollen kan kräva. Demonerna vid porten till Wat Aruns ordinationshall kommer från samma berättelse, så du kan passera en av karaktärerna på flodbanken.
Klassisk dans och folkdans
Thailändsk dans delas in i två familjer: klassisk dans, hovtraditionen, och folkdans från regionerna. Khon är den mest stiliserade klassiska formen. Lakhon, dess klassiska kusin, hämtar från ett bredare spektrum av berättelser, och dess dansare, vanligtvis kvinnor, dansar som grupp snarare än som individuella karaktärer. Folkdansen omfattar regionernas danser, ringdansen som kallas ram wong och ram muay som dansas före en Muay Thai-match. På en kryssning väljs dansnumren vanligtvis ut för att vara lätta att njuta av helt utan förkunskaper.
En gammal konst, ett långt vittnesbörd
Besökare har skrivit om khon i århundraden. År 1687 beskrev den franske diplomaten Simon de la Loubère en maskerad, beväpnad dans i Ayutthaya som för honom såg mer ut som en strid än en dans, och dokumenterade dansarnas höga, spetsiga förgyllda huvudbonader. Khon framfördes en gång endast av män; idag dansar även kvinnor den, bland annat i ap- och demonrollerna. År 2018 inskrev UNESCO khon på sin representativa lista för levande traditioner.
Att få ut mest av ett kort utdrag
Lägg ner gaffeln när maskerna dyker upp, för utdraget är snart över. Lägg märke till kontrasten mellan de ståtliga mänskliga rollerna och apornas spänstiga, hukande rörelser. Notera att ingen på scenen talar; alla ord kommer från musiken eller en berättare. Om de få minuterna lämnar dig med lust efter mer, leta efter en fullständig khon-föreställning en annan kväll; en teaterscen visar den skala som ett däck inte kan.
Källor